Språkpolitik

Språkpolitik innebär att språkförhållandena i ett samhälle regleras genom medvetna åtgärder. Språkplanering är att planera, verkställa och utvärdera dessa åtgärder.

Språkpolitik och språkplanering är ofta inriktade på språkets ställning i samhället, och kan då kallas statusvård. I Finland har vi t.ex. språklagen, den samiska språklagen och ett flertal andra lagar, där det stadgas om individens rätt att använda sitt eget språk i kontakt med myndigheter. Revitalisering av utrotningshotade språk eller beslutfattande om skolspråk är olika former av statusvård.

Då språkplaneringen inriktas på språksystemet, talar man om ord- och grammatikvård eller korpusvård. Att fastställa en viss språkform eller varietet som allmänspråk och andra traditionella språkvårdsfrågor räknas som ord- och grammatikvård.

Den språkvård som gäller texter, textmönster och talsituationer brukar kallas tal- och textvård. Här ingår allt från klarspråksarbete (begripligt myndighetsspråk) till språkgranskning och undersökningar av läsbarhet etc.

Planering av språkundervisning gäller undervisningen i modersmålet, främmande språk, regionala språk och minoritetsspråk.

Inom Forskningscentralen bedrivs såväl statusvård som korpusvård och tal- och textvård.